Konventikelplakatet av år 1726

Kungl. Maj:ts förnyade plakat och förbud angående de olofliga sammankomster, hvilka uti enskilda hus till en särskild ocb enkannerlig gudstjänst förrättande anställas samt deras straff, som därmed beträdas, af den 12 januari I726.

"Vi hafva af en nådig och kristlig omsorg för en ren och oförfalskad gudstjänst och till att dervid en god ordning handhafva och bibehålla med Vårt riksråds råde funnit högst nödigt och nyttigt härigenom de före detta utgångna kungl. förordningar om olofliga sammankomster således förnya och vidare förklara, som följer: De förra kungl. påbuden och förordningarna äro af det klara och tydliga innehåll, att de ingen gudaktighetsöfning förbjuda, som ej heller Vår nådiga tanke och uppsåt är den att hindra, utan vilja fastmera alla Våra trogna undersåtar i gemen, och hvar och en i synnerhet därtill i nåder förmana, så att de för allting vinnlägga sig därom, huru de måga tilltaga i Guds nåd och vår Herre Jesu Kristi kunskap samt att visa underdånig lydnad emot Våra hälsosamma förordningar. Til den ändan föräldrar och husbönder måga och bära, efter den kristliga plikten, deras barn, anhöriga och tjänstefolk uti sina hus lära och undervisa samt lära och undervisa låta uti katekesen och deras kristendom, efterfråga och förhöra, hvad de kunna om helgdagarna lärt af predikan, dagligen med dem hålla bön, läsa ur bibeln eller några andra gudliga och här i Vårt rike vedertagna böcker så ock ett troget inseende hafva på deras lefverne och dem med eget exempel till gudaktighet föregå. Dock att de sig avhålla ifrån djupsinniga frågor och lärostridigheter, som för de enfaldiga äro för höga och kunna gifva anledning till någon villfarelse.

Men att uti privata och enskilda hus, man- och kvinnkön, gamla och unga, kända och okända, få eller flera, skola hafva frihet sig att samla och tillhopa komma allt under förevändning att bruka sin andakt och enkannerliga gudstjänst, den där med de vanliga sön- och helgdagars texters predikande och utläggande, böners och nya bönesätts förklarande finnes på åtskilliga ställen vara förrättad; det anse Vi hvarken för nyttigt eller oundgängligt utan mera såsom en skadlig nyhet, som en god ordning i Våra kristliga församlingar förstörer, hvilket i längden till självsvåld, missbruk och många farliga oredor skulle tillfälle och anledning gifva, utom det till befruktandes är, att mången av oförstånd och okunnighet i sin kristendom lätteligen kunde blifva till sådana irriga meningar och lärosatser anförd, som med den rena evangeliska läran ej vore öfverenskommande. Allt därför, emedan sådana sammankomster desto mindre kunna pröfvas till den sanna kristendomens utöfning nödiga, som Vårt rike, Gudi lof, de stora fördelar äger, att Guds ord hos oss rikeligen varder lärdt och predikadt, och hvar och en dessutan är frihet lämnad, i sitt hus att bruka sin andakt. Ty finna Vi rådsamt att afvskaffa och alldeles förbjuda slika olofliga smmankomster, så att den, som sig understår dem att hålla och tillåta, skall första gången böta två hundra daler s:mt, andra gången fyra hundra daler s:mt eller, i mangel af böter, plikta första gången med fjorton dagars fängelse på vatten och bröd, och andra gången med tre veckors fängelse på vatten och bröd. Men kommer han tredje gången igen, skall han på tvenne år ur riket förvisas. I lika måtto skola de, som sig till sådana sammankomster inställa, hvar för sig första gången böta fyratio mark s:mt, andra gången dubbelt och tredje gången fyradubbelt.

I det öfriga, som en ganska stor fåkunnighet uti kristendomskunskapen hos allt för många, särdeles af gemene man, förspörjes; ty skola prästerna efter deras ed och ämbetsskyldighet vara förbundna troligen sin anförtrodda hjord att vårda och utom de vanliga katekismiförhör i kyrkan esomoftast besöka sina åhörare i deras hus eller, där sådant bekvämligen ej låter sig göra, då några hus i staden och byar på landet i sänder sammankalla, på det de med all säkerhet måga fönimma deras framsteg i kristendomen och dem till den rätta salighetens grund och kunskap föra. Dock må prästerna icke utgifva några skrifteligen af dem uppsatta kristendomsspörsmål och svar, förrän de vederbörligen äro öfversedda och auktoriserade.

Och alldenstund sön- och helgdagar, hvilka till Guds ära och pris böra användas, af många obetänkta härtills med allehanda syndigt och ogudaktigt lefverne, såsom spel och dryckenskap samt annat förargligt väsende, i synnerhet på krogar och källare, blifva missbrukade, hvilket igenom de före detta utgångna stadgar och förordningar strängeligen är förbjudet; alltså pröfva Vi jämväl det vara högst nödvändigt, att en vaksam och allvarsam uppsikt däröfver hålles, huru de öfverträdelser, som emot kungl. stadgan om eder och sabbatsbrott den 17 oktober 1687, både i städerna och på landet föröfvas, hädanefter af vederbörande fiskaler, uppsyningsmän och betjänte må angifvas och till lagligt afdömmande fortskyndas.

Och på det de till större flit att uppspana dylika förbrytelser och därvid sina ämbeten behörigen förrätta må uppmuntras, vilja Vi dem icke allenast halfparten af dessa ofvannämda utan ock af alla de öfvriga böter, som i stadgan om eder och sabbatsbrott äro utsatta, tillägga. Vi bjuda och befalla fördenskull alla dem, som vederbör, i synnerhet Vår öfverståthållare i Stockholm, Våra guvernörer, och landshöfdingar, så ock magistraten i städerna, befallnings-, läns- och fjärdingsmän på landet, att de hörsamlingen rätta sig härefter, och öfver denna Vår förhoppning hålla en sträng hand, så att allt hvad däremot sker, må oförsumligen blifva angifvet och lagligen afstraffat."

Kungörelse angående fri religionsöfnings förunnande åt alla dem af den engelska ocb reformerta kyrkan av år 1741

Kungl. Mai:ts nådiga kungörelse angående fri religionsöfnings förunnande bär i riket åt alla dem af den engelska ocb reformerta kyrkan, som villa sig härstädes nedsätta. Gifven Stockholm i rådkammaren den 27 augusti 1741.

"Vi Fredrik med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vändes konung etc. etc., lantgrefve till Hessen etc. etc., göre veterligt, att, såsom Vi uppå riksens ständers underdåniga inrådan på sist öfverståndna riksdag, i nåder för gott funnit och fastställt, att förunna en fri religionsöfning här i Vårt rike, åt alla dem, som äro af den engelska och reformerta kyrkan. Alltså hafva Vi sådant till alla vederbörandes efterrättelse, så inom som utom riket, härmed allmänneligen velat kungöra och tillkännagifva låta: Försäkrandes därjämte i nåder, att de af bemälta engelska och reformerta kyrka, som antingen sig här i riket redan nedsatt och befinna, eller äro sinnade sig här att nedsätta, skola icke allenast, som förbemält är, njuta fri religionsöfning härstädes samt hafva tillstånd att uti sjöstäderna, Karlskrona undantagandes, få uppbygga och hafva egna kyrkor, utan jemväl få njuta Vårt nådiga beskydd, samt alla öfvriga förmåner hvaraf alla andra Våra trogna undersåtar, enligt riksens lagar och regeringsform, sig i underdånighet hafva att hugna. Det alla som vederbör hafva sig hörsamligen att efterrätta."

Kungörelse, angående några omständigheter rörande den religionsfrihet for utlendinger av år 1781

Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse, angående några omständigheter rörande den religionsfrihet, som beviljad är i anledning av 7 § uti Sveriges rikes ständers beslut, gjordt, samtyckt och förafskedadt på then almänna riksdagen, som slöts i Stockholm den 26 januarii 1779. Gifven Stockholms slott tben 24 januarii 1781.

"Vi Gustaf med Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes konung etc. etc. Arfvinge til Norrige, samt hertig til Schlesvig Hollstein etc. etc. Göre veterligt, at, tå, Vi, ifrån Vårt första tilträde til Våra fäders thron, altid varit sorgfälige, at, med bibehållande af Vår religions renhet, utsprida Evangelii ljus igenom sådana författningar, som, under Guds milda nåd och velsignelse, på en gång kunna föröka thes sanna dyrkan och befordra Våra trogna undersåtares timeliga välfärd; hafve Vi ock altid ansett en fri religionsöfning blifva then säkraste utväg, at vinna så vigtiga ändamål. Vi hafve thertil blifvit uppmuntrade af thet tilstand fremlingar fordom ägde, at bo ibland et folk, som af then Högste lagstiftaren omedelbarligen fått emottaga sina lagar, och, når en i thetta land längre erkänd och beklagad folkbrist hindrat handel och näringar at vinna en nödvändig vidd och fullkomlighet, har tillika angelägenheten visat sig, at öka både antalet af rikets innevånare och thes penningsrörelse. Sådane fördelar hafva redan the välbestäldte stater vunnit, hvarest samvetsfriheten, til mänsklighetens heder, nästan almänt blifvit införd, och Vi räkne äfven siälfve med nöje ibland trefna och redelige undersåtare uti alla stand, efterkommande af en fremmande religions förvandter, som, fördrefne ifrån sin fädernes bygd för sin trosbeknnnelse, härstädes blifvit emottagne, och dels infört i landet sin ansenliga förmögenhet, dels med sina kunskaper förbättradt en af rikets nyttigaste näringar. Vi äre nogsamt försäkrade, at Våre glorvördigste företrädare, Sveriges framförne store konungar, til thetta ämne sträkt sin uppmärksamhet; men, om konung Gustaf I, syslosatt, ibland andre viktiga värf, äfven at utrota vantro och vidskepelse, funnit then Evangeliska lära, han sielf i riket infört, för sit bestånd och tilväxt icke medgifva andra religionsöfningar ibland et folk, som, insvept i okunnighetens mörker, nyss emottagit the himmelska sanningar, kanske mera af lydnad än öfvertygelse, och som, utan egna omdömen, tilgifvit sina förra bruk och plägseder, lätteligen kunnat åter förledas, helst under then tid, theras lärare til sin egen undervisning nödvändigt behöfde; Och, om konung Gustaf Adolph, som upoffrat sit dyra lif under et krig, hvilket han i religionens namn börjat, icke hunnit at utföra sina affsigter; Så hafve Vi theremot funnit oss i tilstånd at företaga thetta angelägna ärende, under et liufvligt fredslugn efter en lycklig förening af söndrade sinnen, sedan, uti et af vetenskaper uplyst tidehvarf, religionen blifvit fullkomligen stadgad i svenska mäns hiertan, och Vi til Vårt presterskaps både nit, lärdom och uppmärksamhet kunne draga thet fullkomligaste nådiga förtroende. Oss har förthenskul icke kunnat återstå någon annan betänkelighet, än then, som uppkommit under et ömt afseende uppå våra trogna undersåtares tänkesätt och omdömen. Ju heldre Vi härutinnan velat lämpa oss efter theras egen önskan, ju behageligare har thet följakteligen varit oss, at, under sist öfverståndne riksdag, emottaga af riksens tå församlade ständer en underdånig proposition i thetta ämne. Vi förklarade oss väl genast med nöje antaga thetta ständernas underdåniga tilstyrkande, under the vilkor som thervid blifvit utstakade, jemte hvad Vi sielfve funno nödigt at tillägga, och Vårt nådiga bifall har äfven uti riksdagsbeslutet blifvit intagit: men angående verkställigheten theraf, hafve Vi icke kunnat undgå at ytterligare stadga och förordna.

Vi vele furthenskul härmed samt igenom thetta Vårt öpna bref och påbud, til alla vederbörandes efterrättelse, så in- som utom riket, almänneligen kungöra och tilkännagifva, thet Vi öfver hela Vårt rike, med thes underliggande provincier, tillåtit, under en fri och otvungen religionsöfning, en fullkomlig samvetsfrihet. Vi försäkre tillika, at the af fremmande religioner, som antingen sig här i riket nedsatt eller framdeles sig härstädes nedsätta, skola icke allenast niuta sin religions frihet, på sätt och med vilkor, som therom nu fastställt blifver, utan the skola jemväl altid uti Vårt och Våra efterträdares konungsliga hägn och beskydd vara inneslutne, samt äga then säkerhet för lif och egendom, som Våre egna undersåtare, efter Sveriges rikes lag, tilkommer.

Riksens ständer hafva i underdånighet förbehållit sig:

1. At the af fremmande religion, som vilja hit i riket inflytta at härstädes hygga och bo, ej måge, under någon förevänding, antagas i rikets högre eller lägre embeten och syslor.
2. At the ej måge på något ställe i riket inrätta publique scholae-hus, eller undervisningställen, til sin läras utvidgande.
3. At them, i sådant afseende, ej må tillåtas antaga eller afsända missionnairer inom eller utom riket.
4. At kloster ej måge inrättas och munkar ej tillåtas eller admitteras, af hvad religion och sect the vara måge.
5. At judar ej må tillåtas hafva sin synagoga på flera ställen i riket, än Stockholm, samt högst två eller tre andra större städer, hvarest the, under en bättre police, kunna vara under en vaksammare tillsyn.
6. At the af fremmande religioner öflige almänne processioner och ceremonier må them förbjudas, till undvikande af förförande anledningar til villfarelsen och förargelser ibland the enfaldigare.
7. At, hvad som uti missgerningsbalkens 1.Cap. 3. $. stadgas om then, som affaller ifrån Vår rätta evangeliska lära och träder til en villfarande, måtte på thet nogaste handhafvas.
8. At ingen af fremmande lära må nagon riksdagsmannarätt åtnjuta.

Uti thessa vilkor hafva Vi väl redan ingått, men akte icke thesto mindre nödigt, at them härmed ytterligare stadfästa, jemte hvad Vi tå genast förklarat angående tryckfriheten, at then icke får sträckas til sådana böcker, som antingen försvarar fremmande religionssatser, eller i någon måtto strida emot Vår rena religions dyra grundsanningar, och såmedelst kunna göra en mindre uplyst almänhet villrådig. Thesutom vele Vi äfven härmed stadga, at then af fremmande religionsförvandter, som

1. Talar förklenligit om Vår trosbekännelse, Vår gudstienst, Våre kyrkoförfattningar, ceremonier och läroståndet, pliktar ifrån tio till femtio daler s:mt, alt som brottet är til: sker thet annan gång; böte dubbelt.
2. Then som intalar någon sina religionssatser, eller utsprider sina legender, pliktar första gången et hundrade daler s:mt, och andra gången ligge ther i tveböte.
3. Tvingar husbonde eller förman then, som under hans lydno står, men til luthersk församling hörer, at bivista eller deltaga uti fremmande religionsförvandters offentliga eller enskilta andaktsöfningar, vare förfallen til tu hundrade daler s:mts böter, och hafve tienaren frihet at genast utur tiensten skiljas: ersätte ock husbonden hans skada theraf. Lockar någon andra til deltagande uti fremmande andaktsöfning och affall från then lutherska läran; plikte äfven tu hundrade daler s:mt: låter han sig theraf ej rätta miste then förmon at här i riket vistas."

Konventikelplakatet av år 1858

Kongl. Maj:ts nådiga forordning, angående serskilda sammankomster för andaktsöfvning; Gifven Stockholms slott den 26 oktober 1858.

"Vi Oscar, med Guds nåde, Sveriges, Norriges, Göthes och Vendes konung, göre veterligt: det Vi, med rikets ständer funnit godt att, med upphäfvande af Kongl. plakatet emot serskilda religionssammankomster den 12 januari 1726 samt hvad för öfvrigt i detta ämne finnes stadgat, förordna som följer:

Medlemmar af den Evangelisk-lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst ej, utan serskildt tillstånd, äga rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas. Ej eller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras församlingens prästerskap, medlem af dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen uppträda.

Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagdt är, å tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill upplåter hus eller underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utdövande af lärareverksamhet, böte från och med femtio till och med trehundra riksdaler riksmynt, till tväskiftes emellan åklagaren och församlingens fattiga. Saknar den bötfällde tillgång till böterne skola de förvandlas till fängelse efter samma grunder, som gälla för förvandling af böter enligt utsökningsbalken.

Det alle, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hafve Vi detta med egen hand underskrifvit och med Vårt Kongl. sigill bekräfta låtit.

Stockholms slott den 26 oktober 1858.

Under Hans Maj:ts, min allernådigste konungs och herres sjukdom:

CARL. (L.S)

Louis de Geer.