Religionsförföljelser i Karlskoga, Sverige

RELIGIONSFÖRFÖLJELSER I KARLSKOGA, SVERIGE

J.N Loughborough skriver i boken Den stora Adventsrørelsen bl.a. om två pojkar, 15 och 18 år som började predika i Karlskogatrakten:

"De höllo möten både natt och dag, ibland i enskilda hus och ibland i skogen ... Men motstånd och förföljelse tilltogo i samma mån som intresset tilltog. Några sade att predikanterna hade mist förståndet. Statskyrkans präster gjorde flera försök att hindra deras predikande, men förgäves. Slutligen befalldes polisen att häkta dem, men den sökte förgäves efter dem i skogen under sex veckor. Slutligen blevo de likväl genom prästernas outtröttliga bemödanden häktade. En av dessa predikanter reste sedan till Amerika och bosatte sig i staten Indiana. Han har avlagt följande vittnesbörd om huru de blevo behandlade:

'Slutligen blevo vi kallade av pastorn i forsamlingen att infinna oss i prästgården, vilket vi också gjorde. Vi voro nära 40 i sällskap, av vilka större delen voro ynglingar och jungfrur. Sedan han ställt åtskilliga frågor till oss, vilka vi besvarade, undersøkte han vår puls, för att utröna om vi hade någon slags sjukdom. Vi förklarade för honom, att vi voro fullkomligt friska. Han blev då vred och befallde oss att giva skäl för vårt beteende, vilket vi gjorde med Skriftens ord. Då vi slutat märkte vi, att alla de närvarande hade fällt tårar.

Alla, utom Erik Walbom och jag själv, fingo återvända till sina hem. Följande morgon infann sig länsmannen. Han häktade oss och förde oss till Örebro Länsfängelse, var vi blevo insatta i cellen n:r 14 bland tjuvarna. Dagen därefter blevo vi inställda för landshövdingen, vilken uppläste en lång anklagelse emot oss. Därpå frågade han om Gud eller djävulen sänt oss att profetera. Vi hänvisade honom till Joel 2:dra kap. och Upp. 14:6 - 8. Vi förklarade för honom att Guds kraft var oss övermäktig, att vi icke kunde emotstå den. Han framställde flera andra frågor till oss. Till sist blev han vred och sade: 'jag skall bota eder för edra dåraktigheter.' Han framtog en stor läderpiska, varmed han slog oss, tills han tröttnade, då han överlämnade den till sin skrivare, som på hans befallning fortsatte. Vi fördes åter in bland tjuvarna, vilka ömkade sig över oss, då de sågo svullnaderna och hörde vår jämmer. Dagen därefter fördes vi till samma rum och behandlades på samma sätt. Han avslutade då med att säga: 'Om I icke upphören med att profetera, så skall jag innesluta eder, var sol och måne aldrig mer skola lysa på eder.'

Sedan fördes vi till lasarettet för att undersökas av doktorerna. Två doktorer, två proster och en kammarherre mötte oss där. De uppfordrade oss att avlägga våra vittnesbörd och 'profetera'. Vi tillfredsställde dem så gott vi kunde. Kammarherren lämnade rummet, under det tårarna rullade ned för hans kinder. Prästerna och en av doktorerna gingo ut strax efter utan att säga ett ord. Den andra doktorn, vilken kvarstannade, sände efter sin betjänt, vilken han befallde raka våra huvuden men att korsvis lämna litet hår. Då han slutat, rann blodet från våra huvuden; ty han hade skurit oss här och där.

Den följande dagen fördes vi till dårhuset och inspärrades i ett högst osunt och osnyggt rum. Nästa morgon tog vaktmästaren oss in i en tambur, var vi ställdes under en stark vattenstråle. Vi sökte att skydda våra huvuden genom att betäcka dem med händerna; men bakom stod en man, som slog oss på huvudet, då vi lyfte upp händerna. Slutligen svimmade Erik Walbom och föll ned på golvet, och hans krycka (han var ofärdig) slog mig hårt i sidan. Jag föll också ned på golvet av vanmakt. Vi flöto i vattnet, tills våra krafter kommo åter. Så snart vi kunde stå på fötterna, måste vi undergå samma behandling. Några kvinnor voro närvarande, och under tårar bådo de för oss, att man icke skulle döda oss. Kort därefter fördes vi åter till doktorn. Han frågade oss, hur vi tyckte om badet samt om vi, fröso. Han såg, att vi darrade av matthet och köld. Han sade: 'jag skall strax värma eder.' Därpå framtog han en stor knippa hasselspön, varmed han slog oss, tills han tröttnade.

Följande dag blevo vi åter inställda till förhör, och det blev oss tillsagt, att man skulle slå oss, till dess vi tvingades att banna och svärja. Efter någon överläggning upprepade vi de forbannelser, vilka Gud uttalade över dem som icke lydde hans ords röst, och vilka återfinnas i 5 Mos. 28:15 - 20. Genom vaktmästarens medlidande blevo vi nu förda till landshövdingen och rekommenderade att kunna banna och svärja, varpå vi försattes i frihet.""

Boqvists syster meddelade långt senare att då pojkarna lämnade fängelset sjöng de en sång:

"Ingen hinner fram till den eviga ron, som sig ej eldigt framtränger. Själen måste utstå en kamp för den tron, varpå vår salighet hänger.

Kilde: Loughborough J.N. - Den stora adventsrørelsen, Illinois, USA, 1903, side 59, 60. og

Skrivelse angående Wallbom och Boquist, folie 16 samt nr 311, 1843 (Landsarkivet, Uppsala)

Boqvist och Wallbom "införpassades till Örebro den 24 oktober 1843 av Karlén"." De hade anhållits för bättringsropande. De blev lösgivna den 6 november. Redan innan pojkarna hade häktats hade man i Karlskoga fattat beslut om Boqvists skolgång. Hans hemförhållanden är inte kända. I sockenstämmoprotokoll för den 15 oktober sägs:

"Stämma med Carlskoga församling

§

"Gossen Olof Svensson Boqvist från Fallets ägor, skall under innevarande hösttermin scholhållas på Fattigkassans bekostnad."

Kilde: Sockenstämmoprotokoll, Karlskoga församling, den 15 oktober 1843 (Landsarkivet, Uppsala)

När ynglingarna efter s. k. "ändamålsenlig behandling" sänts hem, fick kyrkan ta emot följande skrivelse:

"Till Pastors-Embetet i Carlskoga.

Nu återsänder jag ynglingarna Olof Sven Ivar Boqvist och Erik Wallbom vilka blivit avskickade för visad benägenhet att uppträda och förvilla folket med föregiven uppenbarelse och därav föranleda tal i andeliga ämnen. Sedan de erkänt sitt bedrageri ej mindre i de påkomne sjukdomsanfallen än ock i vad de berättat sig hava hört och sett, och i övrigt på Lasarettet undergitt ändamålsenlig behandling för sådana tillkonstlade förställningar anses de nu botade utan fara att återfalla till slika vansinniga och dåraktiga företag. Pastors-Embetet anmodas att tillse att Boqvist överlåmnas till sina föräldrar och att församlingen, som lärer skola vårda sig om Wallbom skaffar honom sysselsåttning så att de bägge komma i nyttig verksamhet.

Jag önskar och förmodar att intet vidare få höra om slika bedragare sedan deras försök blivit så snöpligt upptäckt och avslöjat. ""

Kilde: Skrivelse til Pastors-Embetet i Karlskoga, den 1. november 1843 (Landsarkivet, Uppsala)

Pojkarna hade utan tvivel utsatts för tortyr av grövre sort. Genom sådan kan man ju få folk att bekänna nästan vad som helst. Loughborough skriver vidare om pojkarna:

"Men den grymma behandling, de undergått ådrog dem en svår sjukdom, och för någon tid fruktade man, att den skulle medföra döden. De återvunno likväl sin hälsa och började snart åter predika med större kraft än någonsin forut. Hundratals människor kommo till deras sammankomster, och väckelsen utbredde sig vida omkring i trakten, där de uppehöIlo sig. Många ogudaktiga och förhärdade människor började att söka Gud, och många bekände sina hemliga synder och brott.

Länsmannen sökte åter häkta dem, men några av deras vänner skrevo en ansökan till konungen för dem.""'

När allmänheten såg i vilket bedrövligt tillstånd pojkarna befann sig efter vistelsen i Örebro, beslöt man sig för att inge en besvärsskrivelse till Kungl. Maj:t med anledning av det som inträffat. På den skrivelse som Karlskoga bergsmän sände erhålls så småningom ett svar. I svaret nämns ett par bergsmän - Josef Olsson i Lannatorp och Carl Olsson i Östervik - som förefaller ha stått för skrivelsen. Det var den 2 maj 1844 som svar kom på Karlskoga bergsmäns klagoskrift angående Wallbom och Boqvists behandling i Örebro. Pojkarna hade då redan slutat med sitt predikande, även om ingen torde ha stört dem tills svaret kom från Kungl. Maj:t. Anhållan om ökad frihet för bättringsroparna att hålla religiösa sammankomster lämnades utan åtgärd.

Tidningen Nerikes A llehanda publicerade det svar som Karlskoga Bergsmän erhöll:

"I n:r 9 av Nerikes Allehanda nämnde vi om de besvär, som av bergsmän i Carlskoga socken blivit till Konungen ingivna över 2:ne s. k. bättringsropares behandling på Örebro Lasarett. Vi hava försäkrat oss om en avskrift av Kungl. Maj:ts utslag i detta besvärsmål vilket vi härnedanföre intaga, övertygade, att det skall förekomma något som var intressant att förnimma, såväl varuti saken egentligen består, som de åtgärder högsta makten rörande den samma yttrat."

Kilde: Nerikes Allehanda, den 20. juli 1844

Det svar som bergsmännen fick var synnerligen långt och omständligt. Här följer ett utdrag:

"Till Landshövdingen i Örebro Län angående förd klagan över 2:ne predikosjuka personers behandling...

Oscar etc. Sedan Wi, vid underdånig föredragning den 9 sistlidne Februari utav en av Josef Olsson, Lannatorp, Carl Olsson i Östervik med flera bergsmän inom Carlskoga församling av det av Eder nådigt anförtrodda Län, till oss ingiven skrift, funnit densamma ...

.att, sedan, till följd av Eder till kronobetjäningen i Länet avlåtna befallning ... blivit till Örebro inskickade och över natten förvarade i Länshäktet, där utrymmet icke medgåvo särskilda förvaringsrum för dem, så haden I, som vid nästpåföIjande dag med dem anställt förhor erfarit deras hyckleri, till utrönande huruvida de voro antingen förställde bedragare eller till äventyrs dårar med fixa idéer i religiösa ämnen, remitterat dem till tjänlig behandling å Länslasarettet, samt förständigat Dr. Ingman att noga undersöka förhållandet och med utlåtande därom inkomma; I anledning varav han, enär bemälte ynglingar genom sitt beteende och sina yttranden å Lasarettet givit anledning till den förmodan, att de voro vansinniga, vidtagit med dårar vanliga åtgårder, nämligen att avraka huvudhåret och därefter administrera, en kall dusch med den verkan, att de påföljande morgon talat fullkomligt klokt, varav Ingman förmodat att deras sjukdom vore endast ett bedrageri: ... samt att den 13 sistlidne October blivit återsända till Länshäktet, med det beskedet, att de ingalunda voro vansinniga, utan endast voro okynniga, tilläggande slutligen Dr. lngman att Svensson och Wallbom, efter återkomsten till hemorten icke vidare profeterat eller fallit, och hemställde justitsie-Canslers-Embetet, att med avseende på vad sålunda upplyst blivit, huruvida förhållandet må till någon vidare åtgärd av bemälte Embete föranleda.

Detta hava Wi uti nådigt övervägande tagit; och som Wi, vid det av Wårt justitsie-Canslers-Embete sålunda upplysta förhållande, funnit den utav omförmälda personer förda klagan icke påkalla någon vidare åtgärd ..."

Stockholms Slott den 2 Maj 1844

OSCAR/C. J. Heurlin

Kilde: Skrivelse från Ecklesiastikdepartementet, den 2. maj 1844

Det hela är ju en ganska grotesk framställning av händelseförloppet med ett par pojkar, som man genom tortyr tvingade att erkänna att de var bedragare. De fick emellertid liksom frisedel på att de var kloka då de lämnade lasarettet och det blev de över en natt, fast de förut behandlats som vansinniga. Att sådan behandling väckte allmogens förbittring är ingenting att förundra sig över. Att de inte började predika omedelbart efter hemkomsten berodde ju på att de blev sjuka av den grymma behandling de blivit utsatta för. Landshövdingen i Örebro län tyckte säkerligen att det var bättre att pojkar kunde förbanna och svärja än att de sökte omvända människor från superi, last och brott. Den senare typen skulle drabbas av lagens hårda knytnävsslag.

När författaren till Den stora adventrörelsen, J. N. Loughborough, år 1896 gjorde en predikoresa i Sverige besökte han bl. a. Örebro:

"Medan jag var i Örebro, omtalade en herre för mig vad som hände i Karlskoga, medan han bodde där 1843. Han sade:

'En liten gosse, endast åtta år gammal och som aldrig lärt sig bokstäverna, började predika budskapet och upprepade många skriftställen. Folket sade: 'Den gossen har sitt hjärta fullt med bibelställen.' Detta hände efter det konung Oscar hade tagit dem i försvar som förföljdes för sin religiösa tro, så att prosten på platsen kunde ej företaga något mot gossen för att på ett lagligt sätt hindra verket; men han bad folket bringa gossen inför sig, så skulle han blottställa denne och visa dem hans okunnighet i Bibeln.

Prästen öppnade sin psalmbok inför folkmassan och bad gossen läsa. Denne svarade: jag kan icke läsa,' men vände prosten ryggen och sjöng psalmen utan att stappla, under det att prosten med förvåning följde med i boken. Prästen sade till gossen: 'Det ser ut, som om du visste allting.' Gossen svarade: 'Nej, vi hava icke alltid lov att tala om allt vad vi veta.'

Sedan slog prosten upp sitt nya testamente och sade till gossen: 'Läs för mig ur detta.' Gossen svarade: jag kan icke läsa.' Då frågade prosten: 'Vad vet du om Bibeln?' Han svarade: 'jag vet, var det finns en text, där ordet och forekommer fjorton gånger.' Prästen sade: 'Nej! En sådan text finnes icke i Bibeln.' Då sade gossen: 'Vill ni vara god och läsa för mig Upp. 18:13?'* Ja,' sade prosten. Under det han läste, räknade folket, och verkligt nog förekom ordet där jämt fjorton gånger. Då utbrast folket: 'Där! Där! gossen vet mer om Bibeln än prosten.' Mycket nedslagen lämnade prosten ämnet och lät folket sedan vara i fred.' "

Kilde: Loughborough J.N. - Den stora adventsrørelsen, Illinois, USA, 1903, side 54, 55

Berättelsen är belysande för hur folket gärna tog roparna i försvar. Man ansåg att något övernaturligt drev barnen att predika, i synnerhet de barn som var så små att de varken kunde läsa eller skriva.

*Ordet "och" förekommer i denna text i äldre bibelöversättningar 14 gånger. I 1917 års översättning forekommer det endast sju gånger

Kilde: David Carlsson, Roparna, Skandinaviska Bokförlaget, Gävle, 1978

5. Mosebok kapitel 28

5. Mosebok kapitel 28

15.

Men om du icke hör HERRENS, din Guds, röst och icke håller alla hans bud och stadgar, som jag i dag giver dig, och gör efter dem, så skola alla dessa förbannelser komma över dig och träffa dig: 

16.

Förbannad skall du vara i staden, och förbannad skall du vara på marken. 

17.

Förbannad skall din korg vara, och förbannat ditt baktråg.

18.

Förbannad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt, dina fäkreaturs avföda och din småboskaps avel.

19.

Förbannad skall du vara vid din ingång, och förbannad skall du vara vid din utgång.

20.

HERREN skall sända över dig förbannelse, förvirring och näpst, vad det än må vara som du företager dig, till dess du förgöres och med hast förgås, för ditt onda väsendes skull, då du nu har övergivit mig.

Johannes uppenbarelse kapitel 14

Johannes uppenbarelse kapitel 14:

6.

Och jag såg en annan ängel flyga fram uppe i himlarymden; han hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och folk.

7.

Och han sade med hög röst: »Frukten Gud och given honom ära; ty stunden är kommen, då han skall hålla dom. Ja, tillbedjen honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor.

8. 

Och ännu en annan ängel följde honom; denne sade: »Fallet, fallet är det stora Babylon, som har givit alla folk att dricka av sin otukts vredesvin.»

Joel 2 kapitel

Joel 2 kapitel

Herrens dag är förskräcklig, men omsider sänder Herren ny välsignelse och utgjuter sin Ande över alla folk.

1.

Stöten i basun på Sion, och blåsen larmsignal på mitt heliga berg; må alla landets inbyggare darra! Ty HERRENS dag kommer, ja, den är nära;

2.

en dag av mörker och tjocka, 

en dag av moln och töcken,

lik en gryning som breder ut sig över bergen.

Ett stort och mäktigt folk kommer,

ett vars like aldrig någonsin har funnits

och ej heller hädanefter skall uppstå,

intill senaste släktens år.

3.

Framför dem går en förtärande eld

och bakom dem kommer en förbrännande låga.

Likt Edens lustgård var landet framför dem,

men bakom dem är det en öde öken;

ja, undan dem finnes ingen räddning.

4.

De te sig likasom hästar,

och såsom stridshästar hasta de åstad.

5.

Med ett rassel likasom av vagnar

spränga de fram över bergens toppar,

med ett brus såsom av en eldslåga,

när den förtär strå;

de äro såsom ett mäktigt folk,

ordnat till strid.

6.

Vid deras åsyn gripas folken av ångest,

alla ansikten skifta färg.

7.

Såsom hjältar hasta de åstad,

lika stridsmän bestiga de murarna;

var och en går sin väg rakt fram,

och ingen tager miste om sin stråt.

8.

Den ene tränger icke den andre,

var och en går sin givna bana;

mitt igenom vapnen störta de fram utan hejd.

9.

I staden rusa de in

på murarna hasta de åstad,

i husen tränga de upp,

genom fönstren bryta de sig väg,

såsom tjuvar göra.

10.

Vid deras åsyn darrar jorden,

och himmelen bävar;

solen och månen förmörkas,

och stjärnorna mista sitt sken.

11.

Och HERREN låter höra sin röst framför sin här

ty hans skara är mycket stor,

mäktig är den skara som utför hans befallning.

Ja, HERRENS dag är stor

och mycket fruktansvärd

vem kan uthärda den?

12.

Dock, nu mån I vända om till mig

av allt edert hjärta, säger HERREN,

med fasta och gråt och klagan.

13.

Ja, riven sönder edra hjärtan, icke edra kläder,

och vänden om till HERREN, eder Gud;

ty nådig och barmhärtig är han,

långmodig och stor i mildhet,

och sådan att han ångrar det onda.

14.

Måhända vänder han om och ångrar sig

och lämnar kvar efter sig någon välsignelse,

till spisoffer och drickoffer

åt HERREN, eder Gud.

15.

Stöten i basun på Sion,

pålysen en helig fasta

lysen ut en högtidsförsamling;

16.

församlen folket,

pålysen en helig sammankomst,

kallen tillhopa de gamla

församlen de små barnen,

jämväl dem som ännu dia vid bröstet

brudgummen må komma ur sin kammare

och bruden ur sitt gemak.

17.

Mellan förhuset och altaret

må prästerna, HERRENS tjänare,

hålla klagogråt och säga:

»HERRE, skona ditt folk,

och låt icke din arvedel bliva till smälek,

till ett ordspråk bland hedningarna

Varför skulle man få säga bland folken:

'Var är nu deras Gud?'»

18.

Så upptändes då HERREN till nitälskan för sitt land, och han

ömkade sig över sitt folk;

19.

HERREN svarade och sade till sitt folk:

Se, jag vill sända eder säd och vin och olja, så att I fån mätta

eder därav, och jag skall icke mer låta eder bliva till smälek

bland hedningarna.

20.

Och nordlandsskaran skall jag förjaga långt bort ifrån eder, jag

skall driva den undan till ett torrt och öde Land, dess förtrupp

till Östra havet och dess eftertrupp till Västra havet. Och

stank skall stiga upp därav, ja, vämjelig lukt skall stiga upp

därav, eftersom den har tagit sig för så stora ting.

21.

Frukta icke, du land,

utan fröjda dig och gläds,

ty stora ting har HERREN tagit sig för

22.

Frukten icke, I markens djur,

ty betesmarkerna i öknen grönska,

och träden bära sin frukt,

fikonträden och vinträden

giva sin kraft.

23.

Och fröjden eder, I Sions barn,

varen glada i HERREN, eder Gud;

ty han giver eder

höstregn, i rätt tid,

han som ock förr sände ned över eder regn,

både höst och vår.

24.

Så skola logarna fyllas med säd

och pressarna flöda över

av vin och olja.

25.

Och jag skall giva eder gottgörelse för de årsgrödor som åtos

upp av gräshopporna, gräsbitarna, gräsätarna och gräsgnagarna,

den stora här som jag sände ut mot eder.

26.

Och I skolen få äta till fyllest och bliva mätta; och då skolen

I lova HERRENS, eder Guds, namn, hans som har handlat så

underbart med eder; och mitt folk skall icke komma på skam

evinnerligen.

27.

Och I skolen förnimma att jag bor mitt i Israel, och att jag är

HERREN, eder Gud, och eljest ingen. Ja, mitt folk skall icke

komma på skam evinnerligen.

28.

Och det skall ske därefter

att jag skall utgjuta min Ande över allt kött,

och edra söner och edra döttrar skola profetera,

edra gamla män skola hava drömmar

edra ynglingar skola se syner;

29.

också över dem som äro tjänare och tjänarinnor

skall jag i de dagarna utgjuta min Ande.

30.

Och jag skall låta tecken synas

på himmelen och på jorden:

blod och eld och rökstoder.

31.

Solen skall vändas i mörker

och månen i blod

förrän HERRENS dag kommer,

den stora och fruktansvärda.

32.

Men det skall ske att var och en som åkallar HERRENS namn

han skall varda frälst.

Ty på Sions berg och i Jerusalem

skall finnas en räddad skara,

såsom HERREN har sagt;

och till de undsluppna skola höra de som HERREN kallar