Kirkelovenes utvikling i Sverige fra 1500-tallet

Kirkelovenes utvikling i Sverige fra 1500-tallet

Religionsenheten - "unitas orthodoxae religionis" - er rikets første fundamentallov, i følge Johannes Loccenius' utredning om den svenske statsretten. Det var denne sannhet man hevdet ved Uppsala møte 1593: "Intet är nyttigare och gagneligare, eller det som mera förbinder hjärtan tillsammans, än sämja och enighet, och särdeles i religionen".

I første paragraf av 1686 års svenske kirkelov går det klart frem hva som ble bestemt å være landets statsreligion. "Uti vårt konungarike och dess underliggande länder, skola alle bekänna sig, endast och allena, till den kristelige lära och tro, som är grundad uti Guds heliga ord, det Gamla och Nya Testamentets Prophetiska och Apostoliska Skrifter, och författad uti de tre huvud-Symbolis, Apostolico, Niceano och Athanasiano, jämväl uti den ofärändrade Augsburgiske Bekännelsen av år 1530, vedertagen i Upsala Concilio, 1593, samt uti läroståndet, vid kyrkor, academier, gymnasier eller skolor, något ämbete tillträda skola vid ordinationen, eller då de någon gradum antaga, med livlig ed till denna lära och trosbekännelse sig forplikta."

Fra Gustav (Vasa) I's regjeringstid, da reformasjonen ble innført i Sverige og til det nevnte møtet i Uppsala, ble det gang på gang utferdiget forordninger om at landets religion skulle være grunnlagt på Guds rene ord, men kirkens troslærer var ikke bestemt før dette ble gjort ved Uppsala møte. Ved Uppsala møte ble også katoliker, Zwinglianere og Calvinister fordømt. Erik XIV utferdet den 24. august 1563 et påbud mot Calvinistenes vranglære. 

Ved riksdagen i Söderköping 21. okt. 1595 utferdes nye strenge forordninger, der det for første gang gis landsforvisning som straff for å spre "vranglære" og "villfarelse". Loven sier: "Utsprider inländsk eller främmande man villfarande lärosats, och, efter varning, därmed ej avstår, varde ock den forvist riket." Denne lov gjaldt i nesten 300 år, til den ble opphevet 23. okt. 1860. Samtidig sier loven: "Faller någon av fra vår rätta evangeliska lära och träder till villfarande, och låter han sig icke rätta, då skall han förvisas, og njute ej arv eller borgelig rättighet inom Sveriges rike." Denne ble også opphevet av kongelig forordning 23. okt. 1860.

I Kongelig forordning "Plakat angående religionsväsendet", datert 14. aug. 1633 advares mot "vad buller och oro, split och misshälligheter som är oppvuxen genom åtskillige secter, kättare och svärmeandar.. och kan icke tyvärre så snart förgätas". Plakatet retter seg mot de som stiller nye og unødvendige spørsmål, enten muntlig eller skriftlig, og som utbreder dette. Slike personer skal: "efter föregången rannsakning och övertygande förfalla uti vår högste onåde och bliva efter lag och laga stadgar strängeligen och, om saken så beskaffad är, till själva livet bestraffade."

I Gustav Adolfs kongeforsikring fra Nyköping 1611 sies det at den som ikke er av den rene kristelige læren kunne ikke bli brukt i noe embete i landet. For å inneha stilling i staten måtte man bekjenne seg til den rette lære. Unntak ble gjort for utenlandske offiserere ansatt ved den svenske krigsmakten. Det var forbud for alle svenske statsborgere mot å frafalle den rette lære. Foreldrene var forbudt å sende sine ungdommer til utenlandske læresteder, som underviste kjetterske lærer, og å ansette utenlandske studenter med kjettersk tro som lærer for sine egne barn. Utlendinger måtte holde sin tro for seg selv, leve i stillhet og ikke propagere for sin lære. Alle utlendninger var pliktige til, senest etter åtte dager, å melde seg for stedets prest for å oppgi til hvilken tro de hørte. Prestene kunne gjennom dette føre streng kontroll. Kun utenlandske diplomater hadde rett til å holde seg med egne prester med fremmed trosbekjennelse for sin egen og medfølgende husholdnings gudtjenester. Overtredelser av alle disse lover og forordninger kunne gi bøter, kirketukt (stokk- og spøstraff), fengelse, arvløshet, tap av borgerrettigheter, landsforvisning eller dødsstraff.

Den religiøse intoleransen ble sterkere og sterkere og i en kongelig religionsforordning fra år 1655 advares det mot "Satans ugras" og mot "villedende sekter og lærer".

I desember 1695 lot Karl XI utferde et nytt plakat, som ble opplest fra prekestolene i Stockholm, angående "alla där sig uppehållande personer, vilka icke naturaliserades och Augsburgiska konfessionen tillgivna voro", at de måtte forlate Sverige innen fire måneder. Dette påbud vakte så stor oppsikt i Europa at regjeringene i England og Holland intervenerte til de landsforvistes fordel. 

På 1730-tallet opptrådte de s.k. gråkolterne som holdt sine sammenkomster i Mommas hus på Södermalm i Stockholm. De levde og bodde sammen i Mommas hus som en stor familie. Som et resultat av dette ble den første Filadelfiaforsamlingen dannet i 1734. For å møte denne radikale retningen innen pietismen kom den nye religionsforordningen av 1735. En sammenfatning av den nye lovgivningen påminner om den spanske inkvistisjonen mot kjetterne i Nederland på 1500-tallet.

Den som ikke deltok i religiøse sammenkomster eller spredte villfarelse, men selv hadde avvikende meninger fra den rene lære, skulle dømmes etter religionsforordningen. Ingen fikk flytte fra en forsamling uten at soknepresten ga attest på vedkommendes kristendomskunskap og leverne, Den som hadde en annen oppfatning enn det som overenstemte med den rene lære, skulle om han ikke lot seg undervises straffes med vann og brød, eller landsforvisning, Den som uteble fra husforhør uten gyldig forfall måtte idømmes bøter. Den som tok opp religionsfrihet i riksdagen eller ved andre sammenkomster, skulle straffes med vann og brød eller landsforvisning. Dette ble klimaks i den religiøse tvangslovgivningens historie i Sverige. Den 19. juli 1734 forlot de første landsforviste Stockholm for å reise til København. Men det tok ikke lang tid før den ene gruppen etter den andre forlot Sverige for å finne et fristed i andre land, der de fikk tilbe Gud som de selv ønsket det.

År 1669 utkom en bok i Stockholm skreven av Ny Sverige guvernøren Johan Classon Risingh. Boken hette "Itt uthtogh om Kiöp-Handelen eller Commercierne" og var den første som fremhevet ideen om religionsfrihet i svensk litteratur. I 6. kapitel i boken skriver han at "varje stat måste tillåta åtskilligt folk till konster, handel och krigstjänst. För att behålla dem måste man tillåta olika religioner". Han prøver i denne boken å bevise at religionsfrihet er en betingelse for økonomisk velstand. 

De nasjonaløkonomiske interessene førte til at en ny lov ble innført i 1741 som ga utvidet religionsfrihet for utlendinger.

Pga. nasjonaløkomiske grunner ble det i 1772 utferdet en forordning om avskaffelse av enkelte helligdager, slik som Marie besøkelsesdag (2. juli), skjærtorsdag, aposteldagene og de s.k. gångedagene. Andre helligdager ble flyttet til nærmeste søndag.

Ved 1779 års riksdag ble det fremmet forslag om "en fri religionsövning för alla utlänningar, som i riket vilja inflytta". Presteskapet hadde klart å overbevise regjeringen ved 1746-1747 års riksdag om å nekte katolske arbeidere religionsfrihet. En frihet som Calvinister og Zwinglianere hadde fått i 1741. Med utgangspunkt i riksdagsforslaget utferdet nå kongen en lovendring av 24. januar 1781, slik at også katolikkene fikk religionsfrihet. Et år senere, 1782, fikk også jødene denne friheten.  

Denne religionsfriheten fantes imidlertid ikke for de svenske lutheranerne, der de gamle lovene om landsforvisning og arvløshet fortsatt gjaldt for de som frafalt "den rene læren". 1800-tallet inleder imidlertid en ny epoke i spørsmålet om religionsfrihet, som under flere tiår ble gjenstand for gjentatte diskusjoner blandt riksdagens representanter, i kirkekomiteer, i avisene og litteraturen. Den franske revolusjonen kom til å få en meget stor innflytelse på mange områder og ikke minst på det religiøse. Gamle fordommer ble rystet i sine grunnvoller. 

I alle regjeringsformer siden 1634 var religionsenheten beskyttet. Men i den nye regjeringsformen av 6. juni 1809 hadde man helt enkelt tatt vekk spørsmålet om religiøs uniformitet. Hele dette, tidligere så viktige spørsmål, hadde nå blitt redusert til religiøs uniformitet for kongen, regjeringen og embetsmennene. Dette nye, som gjaldt fri religionsøvning - ikke å forveksle med full religionsfrihet - ble spesifisert i $16 i regjeringsformen: "Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom, i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen ifrån ort til annen förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigjennom icke störer samhällets lugn eller almän förargelse åstadkommer. Konungen låte en var bliva dömd av den domstol, varunder han rätteligen hörer eller lyder."

Imidlertid tok det nesten et halvt århundre før dette ble satte ut i livet og brukt i praksis av myndighetene. Likevel var veien til religionsfrihet ikke mulig å stoppe. I 1825 ble det svenske bibelselskapet dannet, i 1832 ble det opprettet et svensk agentur av British and Foreign Bible Society fra London. Etter syv års virksomhet var nesten 100.000 bibler delt ut. Alt fler kunne selv få tak på en egen bibel. Egne "kolportører" ble ansatt for å distribuere biblene. En av disse var metodisten og den tidligere sjømannen F. O. Nilsson, som senere ble den første svenske baptistpredikanten. År 1845 kom F. O. Nilsson i kontakt med baptismen. I 1848 dannet han Sveriges første bapistforsamling i Halland. Dette gjorde at han ble dømt til landsforvisning i 1851 av Göta hovrätt for å ha brutt svensk kirkelovgivning og spredt villfarelse. 

År 1830 kom metodistpredikanten George Scott til Stockholm for å overta jobben som predikant for de engelske arbeiderne i byen. Han preket i engelske kapellet ved Kungsträdgårdsgatan i Stockholm og samlet etterhvert så store skarer at alle ikke fikk plass i kapellet. År 1838 søkte han om tilstand om å bygge en ny kirke for mer enn 1000 personer. Erkebiskopen i Sverige J. O. Wallin gjorde store anstrengelser for å hindre dette bygget. Imidlertid lyktes det George Scott å drive igjennom sine planer og i 1840 stod Engelske kirken, som senere fikk navnet Bethlehemskirken, ferdig. Dermed hadde det første frikirkelige "tempel" blitt reist i Sverige. Rundt Scott befant seg mange av pionéerene innen svensk frikirkevirksomhet, slik som C.O. Rosenius, Anders Wiberg, F.O. Nilsson og brødrene Palmqvist. Scott preket mange steder og arbeidet intenst. Dette gjorde at han fikk alt flere fiender. Truet og jaget av sine fiender måtte han forlate landet 1842. Den Engelske kirken ble stengt og ble ikke åpnet før ti år senere i 1852.

I 1835 ble Svenska Missionssällskapet dannet og i 1837 ble Svenska Nykterhetssällskapet dannet. Senere ble mange missionsselskapet og avholdsforeninger dannet. 

Tilsynelatende virket religionsfrihetens venner ha vært mer tilbakeholdne i årene 1844 - 1845. Dette har kanskje sin forklaring i den folkebevegelse som oppstod rundt Erik Jansson i Hälsingland, og som vakte oppsikt over hele landet og skapte redsel for det som hette religionsfrihet. Her ble hundretalls svenske statsborgere drevet i landsflyktighet. De var ikke løsdrivere, ingen proletærer, ingen kriminelle. I hjembygden hadde de sitt arbeid, noen av dem var rike.. Disse hadde holdt og besøkt sammenkomster i enkelte hus for gudaktige øvelser og for dette straffet svensk lov, etter tredje gang, med to års landsforvisning. 

Religionsfriheten ble tatt opp i de nye tidskrifter som begynte å gis ut. Tidskriftet Kyrkowännen ble gitt ut i tiden 1852 - 1857. I 1851 bli "Sällskapet för religionsfrihetens befrämjande" stiftet i Stockholm og som ga ut tidskriftet "Evangelisk Kyrkowän". Det første religionsfrihetsmøtet ble holdt i Hälsingborg 20. - 21. juli 1852, et lignende møte ble holdt i Stockholm 27. - 28. september. I avisa "Aftonbladet" ble saken tatt opp i en leder 8. desember 1852 og det het "vår andliga lagstiftning, som bringat vårt land en så sorglig ryktbarhet kring hela den kristna världen .... Sverige har nog att göra med att landsförvisa sina katoliker och baptister och fritänkare. Sverige torde snart få landsförvisa tredjedelen av befolkningen. Så går det, när man sätter kyrkan som människohänder byggt över kyrkan som Kristus grundat. Medan man kämpar att upprätthålla den kvarvarande stommen, har livet flytt för att måhända aldrig mera komma tillbaka." I følge enkelte historikkere var tegneren Carl Gustaf Malmström den første som med virkelig kraft tok for seg spørsmålet om religionsfrihet, da han sammen med C. F. Bergstedt ga ut tidskriftet "Tidskrift for litteratur" årene 1851 - 1852. Perioden fra 1840 til 1860 er de religiøse tidskrifternes fødelsetid i Sverige. 

Fra den franske avdelingen av Evangeliska alliansen kom en henvendelse til Sveriges daværende statsminister, Gustaf Adolf Sparre: "Vi bönfaller hos Eder, herr minister, att Ni ville använda hela edert inflytande för att hos H. M. Konungen av Sverige och rikets ständer utverka upphävandet av de stadganden, i kraft av vilka våra bröder lida för en rättighet, vilka de liksom vi anse såsom den dyrbaraste av alla."

Den engelska prebyterianske kirkens synod, forsamlet i London 23. april 1855, sendte en "ydmyk henvendelse" til Sveriges konge, i hvilket det stod: "Må Eders Majestät därför behaga att använda sina konungsliga rättigheter och sitt konungsliga inflytande till avskaffande eller ändrandet av dessa ofördragsamma lagstadganden till deras förmån, vilka i avsikt at bevara et gott samvetets vittnesbörd och fullgöra vad de anse såsom Kristi vilja, hava utsatt sig för deras straffbestämmelser." Også den skotske frikirken kom med en lignende henvendelse.

I Norge ble Konventikelplakatet opphevet 1842 og en ny dissenterlov kom i 1845. Under 1850-tallet ble det i Sverige vist til de lovendringer som skjedde i Norge og det ble fremhevet at dette ikke hadde ført til noen problemer. Også Danmark hadde i lang tid hatt en grunnlov, der innbyggerne ble sikret religionsfrihet.

Den 26. oktober 1858 erstatter en ny lov den etterhvert så forhatte Konventikelplakatet etter at kirkelovskommiteen hadde klart å utsette denne endringen i 34 år og etter at saken hadde vært diskutert i 18 riksdager. De ortodokse hadde endelig nått sitt mål de hadde arbeidet for i mange tiår; et nytt moderne konventikelplakat som var lettere å ta i bruk, da ikke lenger Justiekanseleren måtte godkjenne saken. Presten kunne nå sammen med kirkerådet be politiet om hjelp til å trenge inn og oppløse religiøse sammenkomster.  Det er imidlertid et faktum at denne nye konventikellov ble oftere brukt enn den gamle loven, særlig på landsbygden. 

Men på flere måter viste seg denne loven å bli svakere enn de ortodokse hadde forventet. Baptistene benyttet seg av at denne loven kun gjaldt medlemmer av den evangelisk lutherske kirken. De måtte isteden dømmes til landsforvisning etter paragrafen om frafall fra den rene lære og for spredning av villfarelse. Dette var imidlertid ikke lett, da baptistene var over 4000. På denne måte tvinget man igjennom den første svenske dissenterloven i 1860. 

Det tok lang tid før reell religionsfrihet ble lovfestet i Sverige, noe som skjedde 26. oktober 1951, da 1858 års konventikellov ble opphevet.

Kilder:

  • Striden om konventikelplakatet, Arthur Sundstedt, Häroldens trykkeri, Stockholm 1958

Konventikelplakatet av år 1726

Konventikelplakatet av år 1726

Kungl. Maj:ts förnyade plakat och förbud angående de olofliga sammankomster, hvilka uti enskilda hus till en särskild ocb enkannerlig gudstjänst förrättande anställas samt deras straff, som därmed beträdas, af den 12 januari I726.

"Vi hafva af en nådig och kristlig omsorg för en ren och oförfalskad gudstjänst och till att dervid en god ordning handhafva och bibehålla med Vårt riksråds råde funnit högst nödigt och nyttigt härigenom de före detta utgångna kungl. förordningar om olofliga sammankomster således förnya och vidare förklara, som följer: De förra kungl. påbuden och förordningarna äro af det klara och tydliga innehåll, att de ingen gudaktighetsöfning förbjuda, som ej heller Vår nådiga tanke och uppsåt är den att hindra, utan vilja fastmera alla Våra trogna undersåtar i gemen, och hvar och en i synnerhet därtill i nåder förmana, så att de för allting vinnlägga sig därom, huru de måga tilltaga i Guds nåd och vår Herre Jesu Kristi kunskap samt att visa underdånig lydnad emot Våra hälsosamma förordningar. Til den ändan föräldrar och husbönder måga och bära, efter den kristliga plikten, deras barn, anhöriga och tjänstefolk uti sina hus lära och undervisa samt lära och undervisa låta uti katekesen och deras kristendom, efterfråga och förhöra, hvad de kunna om helgdagarna lärt af predikan, dagligen med dem hålla bön, läsa ur bibeln eller några andra gudliga och här i Vårt rike vedertagna böcker så ock ett troget inseende hafva på deras lefverne och dem med eget exempel till gudaktighet föregå. Dock att de sig avhålla ifrån djupsinniga frågor och lärostridigheter, som för de enfaldiga äro för höga och kunna gifva anledning till någon villfarelse.

Men att uti privata och enskilda hus, man- och kvinnkön, gamla och unga, kända och okända, få eller flera, skola hafva frihet sig att samla och tillhopa komma allt under förevändning att bruka sin andakt och enkannerliga gudstjänst, den där med de vanliga sön- och helgdagars texters predikande och utläggande, böners och nya bönesätts förklarande finnes på åtskilliga ställen vara förrättad; det anse Vi hvarken för nyttigt eller oundgängligt utan mera såsom en skadlig nyhet, som en god ordning i Våra kristliga församlingar förstörer, hvilket i längden till självsvåld, missbruk och många farliga oredor skulle tillfälle och anledning gifva, utom det till befruktandes är, att mången av oförstånd och okunnighet i sin kristendom lätteligen kunde blifva till sådana irriga meningar och lärosatser anförd, som med den rena evangeliska läran ej vore öfverenskommande. Allt därför, emedan sådana sammankomster desto mindre kunna pröfvas till den sanna kristendomens utöfning nödiga, som Vårt rike, Gudi lof, de stora fördelar äger, att Guds ord hos oss rikeligen varder lärdt och predikadt, och hvar och en dessutan är frihet lämnad, i sitt hus att bruka sin andakt. Ty finna Vi rådsamt att afvskaffa och alldeles förbjuda slika olofliga smmankomster, så att den, som sig understår dem att hålla och tillåta, skall första gången böta två hundra daler s:mt, andra gången fyra hundra daler s:mt eller, i mangel af böter, plikta första gången med fjorton dagars fängelse på vatten och bröd, och andra gången med tre veckors fängelse på vatten och bröd. Men kommer han tredje gången igen, skall han på tvenne år ur riket förvisas. I lika måtto skola de, som sig till sådana sammankomster inställa, hvar för sig första gången böta fyratio mark s:mt, andra gången dubbelt och tredje gången fyradubbelt.

I det öfriga, som en ganska stor fåkunnighet uti kristendomskunskapen hos allt för många, särdeles af gemene man, förspörjes; ty skola prästerna efter deras ed och ämbetsskyldighet vara förbundna troligen sin anförtrodda hjord att vårda och utom de vanliga katekismiförhör i kyrkan esomoftast besöka sina åhörare i deras hus eller, där sådant bekvämligen ej låter sig göra, då några hus i staden och byar på landet i sänder sammankalla, på det de med all säkerhet måga fönimma deras framsteg i kristendomen och dem till den rätta salighetens grund och kunskap föra. Dock må prästerna icke utgifva några skrifteligen af dem uppsatta kristendomsspörsmål och svar, förrän de vederbörligen äro öfversedda och auktoriserade.

Och alldenstund sön- och helgdagar, hvilka till Guds ära och pris böra användas, af många obetänkta härtills med allehanda syndigt och ogudaktigt lefverne, såsom spel och dryckenskap samt annat förargligt väsende, i synnerhet på krogar och källare, blifva missbrukade, hvilket igenom de före detta utgångna stadgar och förordningar strängeligen är förbjudet; alltså pröfva Vi jämväl det vara högst nödvändigt, att en vaksam och allvarsam uppsikt däröfver hålles, huru de öfverträdelser, som emot kungl. stadgan om eder och sabbatsbrott den 17 oktober 1687, både i städerna och på landet föröfvas, hädanefter af vederbörande fiskaler, uppsyningsmän och betjänte må angifvas och till lagligt afdömmande fortskyndas.

Och på det de till större flit att uppspana dylika förbrytelser och därvid sina ämbeten behörigen förrätta må uppmuntras, vilja Vi dem icke allenast halfparten af dessa ofvannämda utan ock af alla de öfvriga böter, som i stadgan om eder och sabbatsbrott äro utsatta, tillägga. Vi bjuda och befalla fördenskull alla dem, som vederbör, i synnerhet Vår öfverståthållare i Stockholm, Våra guvernörer, och landshöfdingar, så ock magistraten i städerna, befallnings-, läns- och fjärdingsmän på landet, att de hörsamlingen rätta sig härefter, och öfver denna Vår förhoppning hålla en sträng hand, så att allt hvad däremot sker, må oförsumligen blifva angifvet och lagligen afstraffat."

Kungörelse angående fri religionsöfnings förunnande åt alla dem af den engelska ocb reformerta kyrkan av år 1741

Kungl. Mai:ts nådiga kungörelse angående fri religionsöfnings förunnande bär i riket åt alla dem af den engelska ocb reformerta kyrkan, som villa sig härstädes nedsätta. Gifven Stockholm i rådkammaren den 27 augusti 1741.

"Vi Fredrik med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vändes konung etc. etc., lantgrefve till Hessen etc. etc., göre veterligt, att, såsom Vi uppå riksens ständers underdåniga inrådan på sist öfverståndna riksdag, i nåder för gott funnit och fastställt, att förunna en fri religionsöfning här i Vårt rike, åt alla dem, som äro af den engelska och reformerta kyrkan. Alltså hafva Vi sådant till alla vederbörandes efterrättelse, så inom som utom riket, härmed allmänneligen velat kungöra och tillkännagifva låta: Försäkrandes därjämte i nåder, att de af bemälta engelska och reformerta kyrka, som antingen sig här i riket redan nedsatt och befinna, eller äro sinnade sig här att nedsätta, skola icke allenast, som förbemält är, njuta fri religionsöfning härstädes samt hafva tillstånd att uti sjöstäderna, Karlskrona undantagandes, få uppbygga och hafva egna kyrkor, utan jemväl få njuta Vårt nådiga beskydd, samt alla öfvriga förmåner hvaraf alla andra Våra trogna undersåtar, enligt riksens lagar och regeringsform, sig i underdånighet hafva att hugna. Det alla som vederbör hafva sig hörsamligen att efterrätta."

Kungörelse, angående några omständigheter rörande den religionsfrihet for utlendinger av år 1781

Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse, angående några omständigheter rörande den religionsfrihet, som beviljad är i anledning av 7 § uti Sveriges rikes ständers beslut, gjordt, samtyckt och förafskedadt på then almänna riksdagen, som slöts i Stockholm den 26 januarii 1779. Gifven Stockholms slott tben 24 januarii 1781.

"Vi Gustaf med Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes konung etc. etc. Arfvinge til Norrige, samt hertig til Schlesvig Hollstein etc. etc. Göre veterligt, at, tå, Vi, ifrån Vårt första tilträde til Våra fäders thron, altid varit sorgfälige, at, med bibehållande af Vår religions renhet, utsprida Evangelii ljus igenom sådana författningar, som, under Guds milda nåd och velsignelse, på en gång kunna föröka thes sanna dyrkan och befordra Våra trogna undersåtares timeliga välfärd; hafve Vi ock altid ansett en fri religionsöfning blifva then säkraste utväg, at vinna så vigtiga ändamål. Vi hafve thertil blifvit uppmuntrade af thet tilstand fremlingar fordom ägde, at bo ibland et folk, som af then Högste lagstiftaren omedelbarligen fått emottaga sina lagar, och, når en i thetta land längre erkänd och beklagad folkbrist hindrat handel och näringar at vinna en nödvändig vidd och fullkomlighet, har tillika angelägenheten visat sig, at öka både antalet af rikets innevånare och thes penningsrörelse. Sådane fördelar hafva redan the välbestäldte stater vunnit, hvarest samvetsfriheten, til mänsklighetens heder, nästan almänt blifvit införd, och Vi räkne äfven siälfve med nöje ibland trefna och redelige undersåtare uti alla stand, efterkommande af en fremmande religions förvandter, som, fördrefne ifrån sin fädernes bygd för sin trosbeknnnelse, härstädes blifvit emottagne, och dels infört i landet sin ansenliga förmögenhet, dels med sina kunskaper förbättradt en af rikets nyttigaste näringar. Vi äre nogsamt försäkrade, at Våre glorvördigste företrädare, Sveriges framförne store konungar, til thetta ämne sträkt sin uppmärksamhet; men, om konung Gustaf I, syslosatt, ibland andre viktiga värf, äfven at utrota vantro och vidskepelse, funnit then Evangeliska lära, han sielf i riket infört, för sit bestånd och tilväxt icke medgifva andra religionsöfningar ibland et folk, som, insvept i okunnighetens mörker, nyss emottagit the himmelska sanningar, kanske mera af lydnad än öfvertygelse, och som, utan egna omdömen, tilgifvit sina förra bruk och plägseder, lätteligen kunnat åter förledas, helst under then tid, theras lärare til sin egen undervisning nödvändigt behöfde; Och, om konung Gustaf Adolph, som upoffrat sit dyra lif under et krig, hvilket han i religionens namn börjat, icke hunnit at utföra sina affsigter; Så hafve Vi theremot funnit oss i tilstånd at företaga thetta angelägna ärende, under et liufvligt fredslugn efter en lycklig förening af söndrade sinnen, sedan, uti et af vetenskaper uplyst tidehvarf, religionen blifvit fullkomligen stadgad i svenska mäns hiertan, och Vi til Vårt presterskaps både nit, lärdom och uppmärksamhet kunne draga thet fullkomligaste nådiga förtroende. Oss har förthenskul icke kunnat återstå någon annan betänkelighet, än then, som uppkommit under et ömt afseende uppå våra trogna undersåtares tänkesätt och omdömen. Ju heldre Vi härutinnan velat lämpa oss efter theras egen önskan, ju behageligare har thet följakteligen varit oss, at, under sist öfverståndne riksdag, emottaga af riksens tå församlade ständer en underdånig proposition i thetta ämne. Vi förklarade oss väl genast med nöje antaga thetta ständernas underdåniga tilstyrkande, under the vilkor som thervid blifvit utstakade, jemte hvad Vi sielfve funno nödigt at tillägga, och Vårt nådiga bifall har äfven uti riksdagsbeslutet blifvit intagit: men angående verkställigheten theraf, hafve Vi icke kunnat undgå at ytterligare stadga och förordna.

Vi vele furthenskul härmed samt igenom thetta Vårt öpna bref och påbud, til alla vederbörandes efterrättelse, så in- som utom riket, almänneligen kungöra och tilkännagifva, thet Vi öfver hela Vårt rike, med thes underliggande provincier, tillåtit, under en fri och otvungen religionsöfning, en fullkomlig samvetsfrihet. Vi försäkre tillika, at the af fremmande religioner, som antingen sig här i riket nedsatt eller framdeles sig härstädes nedsätta, skola icke allenast niuta sin religions frihet, på sätt och med vilkor, som therom nu fastställt blifver, utan the skola jemväl altid uti Vårt och Våra efterträdares konungsliga hägn och beskydd vara inneslutne, samt äga then säkerhet för lif och egendom, som Våre egna undersåtare, efter Sveriges rikes lag, tilkommer.

 

Riksens ständer hafva i underdånighet förbehållit sig:

  1. At the af fremmande religion, som vilja hit i riket inflytta at härstädes hygga och bo, ej måge, under någon förevänding, antagas i rikets högre eller lägre embeten och syslor.
  2. At the ej måge på något ställe i riket inrätta publique scholae-hus, eller undervisningställen, til sin läras utvidgande.
  3. At them, i sådant afseende, ej må tillåtas antaga eller afsända missionnairer inom eller utom riket.
  4. At kloster ej måge inrättas och munkar ej tillåtas eller admitteras, af hvad religion och sect the vara måge.
  5. At judar ej må tillåtas hafva sin synagoga på flera ställen i riket, än Stockholm, samt högst två eller tre andra större städer, hvarest the, under en bättre police, kunna vara under en vaksammare tillsyn.
  6. At the af fremmande religioner öflige almänne processioner och ceremonier må them förbjudas, till undvikande af förförande anledningar til villfarelsen och förargelser ibland the enfaldigare.
  7. At, hvad som uti missgerningsbalkens 1.Cap. 3. $. stadgas om then, som affaller ifrån Vår rätta evangeliska lära och träder til en villfarande, måtte på thet nogaste handhafvas.
  8. At ingen af fremmande lära må nagon riksdagsmannarätt åtnjuta.

Uti thessa vilkor hafva Vi väl redan ingått, men akte icke thesto mindre nödigt, at them härmed ytterligare stadfästa, jemte hvad Vi tå genast förklarat angående tryckfriheten, at then icke får sträckas til sådana böcker, som antingen försvarar fremmande religionssatser, eller i någon måtto strida emot Vår rena religions dyra grundsanningar, och såmedelst kunna göra en mindre uplyst almänhet villrådig. Thesutom vele Vi äfven härmed stadga, at then af fremmande religionsförvandter, som

  1. Talar förklenligit om Vår trosbekännelse, Vår gudstienst, Våre kyrkoförfattningar, ceremonier och läroståndet, pliktar ifrån tio till femtio daler s:mt, alt som brottet är til: sker thet annan gång; böte dubbelt.
  2. Then som intalar någon sina religionssatser, eller utsprider sina legender, pliktar första gången et hundrade daler s:mt, och andra gången ligge ther i tveböte.
  3. Tvingar husbonde eller förman then, som under hans lydno står, men til luthersk församling hörer, at bivista eller deltaga uti fremmande religionsförvandters offentliga eller enskilta andaktsöfningar, vare förfallen til tu hundrade daler s:mts böter, och hafve tienaren frihet at genast utur tiensten skiljas: ersätte ock husbonden hans skada theraf. Lockar någon andra til deltagande uti fremmande andaktsöfning och affall från then lutherska läran; plikte äfven tu hundrade daler s:mt: låter han sig theraf ej rätta miste then förmon at här i riket vistas."

Konventikelplakatet av år 1858

Kongl. Maj:ts nådiga forordning, angående serskilda sammankomster för andaktsöfvning; Gifven Stockholms slott den 26 oktober 1858.

"Vi Oscar, med Guds nåde, Sveriges, Norriges, Göthes och Vendes konung, göre veterligt: det Vi, med rikets ständer funnit godt att, med upphäfvande af Kongl. plakatet emot serskilda religionssammankomster den 12 januari 1726 samt hvad för öfvrigt i detta ämne finnes stadgat, förordna som följer:

Medlemmar af den Evangelisk-lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst ej, utan serskildt tillstånd, äga rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas. Ej eller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras församlingens prästerskap, medlem af dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen uppträda.

Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagdt är, å tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill upplåter hus eller underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utdövande af lärareverksamhet, böte från och med femtio till och med trehundra riksdaler riksmynt, till tväskiftes emellan åklagaren och församlingens fattiga. Saknar den bötfällde tillgång till böterne skola de förvandlas till fängelse efter samma grunder, som gälla för förvandling af böter enligt utsökningsbalken.

Det alle, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hafve Vi detta med egen hand underskrifvit och med Vårt Kongl. sigill bekräfta låtit.

Stockholms slott den 26 oktober 1858.

Under Hans Maj:ts, min allernådigste konungs och herres sjukdom:

CARL. (L.S)

 

Louis de Geer.